Jag och Kent

[För dig som inte orkar googla: Interpols ”Antics” på Spotify.]

[…] jag är ledsen att vara den som behöver säga det, men den nutida popen saknar kraft.

Jag besökte en indieklubb på Debaser. Det var ingen vacker syn. Kvinnor sprang runt i storblommiga tantklänningar och portmonäer och männen sprang efter med något som bara kan beskrivas som tygpåsar. Det var färre gäster än antal elever i en genomsnittlig lågstadieklass. Det var en lekstuga. Ingenting att sätta sitt hopp till.

Carl Reinholddzon Belfrage i nya numret av Nöjesguiden. (Som har blivit till angelägen läsning – eller snarare angelägen tunnelbanebläddring – igen, efter dryga tio år i radioskugga.)

”Gruppen fungerar också förstår jag det som?”

”Inga problem så långt. Kompetens på alla poster. Kommunikationen rak. Motivationen är där, arbetskapaciteten, vad ska jag säga. Det känns riktigt bra just nu.”

Ur ”Kall feber”, Jerker Virdborg (Albert Bonniers Förlag).

Räddat från jobbflytten #3

Tre plastmodeller från Tamiyas numera klassiska serie jetflygplan och helikoptrar i den lite udda skalan 1/100 (hade tänkt scanna in dem och skriva ut dem riktigt stora och rama in dem – men det får bli någon annan gång); Fyra flaskor mellanöl (som blev över från frilansfesten vi hade i början på sommaren – de har legat i den där lådan sedan dess, lika bra att rädda några, inte sant?); En sämskskinnskudde (som jag köpte till pingisracketen när crazen var som störst här på kontoret) samt en gammal H&M-halsduk som jag var tvungen att sluta använda redan ett par dar efter att jag köpt den (då jag insåg att det inte bara var jag som tänkt ”vad bra, det där långrandiga mönstret i gråskala ju helrätt den här hösten – vilket flyt att de har en billighetsvariant här, för bara sextionio och nitti!). Men vem vet, den kanske funkar nästa höst, eller nästnästa, och då kanske det bara är jag och några till som sett till att spara den – se bara på hur gamla IKEA-möbler fått en renässans på vintagemarknaden!

Eller så tar jag med den till Myrornas nästa gång jag går dit.

Kvällsmat

Aprikoskräm med röd mjölk och grädde.

Lika bra att göra slut på den innan den blir gammal (vilket den inte blir på ett tag, det är inte mycket som är färskt i den där produkten kan jag meddela), för varken Vinston eller Oskar tyckte särskilt mycket om den. Vinstons favoritsmak är jordgubb, och jag och Oskar tycker bäst om hallon. Jag har slutat köpa gammaldags mjölk också. ”Pappa, du behöver inte köpa den där … gamla mjölken mer”, sa Vinston sist vi åt kräm. Han sa det mycket lugnt, i en ton och med en uppsyn som om han var orolig för att jag skulle bli sårad om han inte meddelade mig denna information på exakt rätt sätt – lite lagom finkänsligt sådär.

Hur märkligt det kan bli; jag som trodde att han skulle bli ”den bufflige”. Med tanke på hans temperament och lite kortare tålamod så var jag mer eller mindre övertygad om detta. Nu kan jag inte säga att Oskar är särskilt okänslig eller något, men han är mer neutral i sin kommunikation – varken bufflig eller inställsam. Ja, de har väl blivit som ”vi” då helt enkelt: ganska så bra på att kommunicera rakt, utan åtbörder, och framförallt utan att hålla på att truga (ah, detta otyg!).

Höstmundering på!

Man måste ju försöka göra det bästa av alla situationer. Så nu när det blir mörkt ute vid den här tiden, och det har börjat bli lite svalare här hemma, så kan man mysa till det lite – det gäller bara att veta vad man ska göra. I mitt fall blir det till att plocka fram pyjamasen och duntofflorna (som jag båda faktiskt fick i present av Isabel när det begav sig, det vill säga för evigheter sedan). Den där morgonrocken är i och för sig min ”sommarmorgonrock”, men nu när jag slängt den andra (gjorde det när krokögglan gick av i nacken – vilket jag hade bestämt redan innan den slutligen gav upp) så får den fylla sin funktion året runt. Och det gör den bra, det blir inte så förfärligt kallt här på vintrarna, trots att det är så mycket fönsteryta – vilket är mycket märkligt egentligen, med tanke på klimatet, men jag antar att de där två exil- schweizarna* fick lite friare tyglar än vad som var vanligt på den tiden. Ja, ja, snyggt blev det i alla fall.

Egentligen borde jag hänga pyjamasen på vädring, eller tvätta den – den luktar lite unket efter att ha lega i garderoben i nästan ett år. Som framgår av bilden så är den rätt skrynklig också. Men det får gå. Jag stryker den efter att jag tvättat den nästa gång.

Jag hittade inga hål efter skadeinsekter i alla fall, trots att jag låtit bli att hänga upp den (ska tänka på det i vår när det blir dags att lägga undan den igen.)

* Såg nu att Léoine Geisendorf är född i Polen (Ja, då vet jag det.)

Ursäkta SolBrith och Apple, men vem bryr sig?

Det är någonting med den här fixeringen vid hemelektronik som gör mig djupt oroad.

[Aftonbladet.se 1 och 2.]

Pumpan har sjunkit ihop, och börjat mögla. ”Pappa, det ser ut som en katt!”, sa Vinston när vi skulle till dagis i torsdags. Och det hade han ju rätt i. Egentligen borde jag slänga den direkt, men jag låter den stå kvar ett tag till. Det var ju Vinston som designade den (men jag skar ut bitarna, han är lite för liten för att få använda den där vassa kniven än). Han kanske vill vara med när jag tar bort den.

Egentligen borde jag ställa ner grillen i källarförådet också, ser jag nu, eller kanske slänga den rent av. Den är trasig, och inte särskilt stabil ens när den var ny. Vi har faktiskt inte använt den på hela sommaren. Men det är ju Wille som sköter grillandet nu för tiden. Inte för att jag inte vill eller kan (jag har inga Thoreau-hangups när det kommer till grillning om ni nu tror det, snarare tvärt om – grillning känns jävligt ”Walden-kosher”, om ni frågar mig), men eftersom han vill det mer än jag, och kan det bättre än jag så låter jag honom hållas.

Måste ta ner den här tavlan också – har inga pengar över att lägga på tavelrenovering, och någon kan ju göra illa sig också. Det finns en annan lite längre ner i trappan – på ”fel” sida så att säga, som ingen typ ser – som jag kan hänga där i stället. Jag tror att det är Isabel som hade sönder den. Det var ett bra tag sedan nu. Men jag orkade inte tjafsa om det där.

(Det är färdigtjafsat nu. Verkar det som i alla fall.)

Nya Bamse och biljetterna till Monster Jam i Globen nästa söndag.

Nu ligger de där som en påminnelse om pojkarnas frånvaro, men samtidigt som en påminnelse vad som komma skall. Jag antar att man kan säga att de känslor som dessa objekt framkallar, sammantaget med fantasierna om vilka gemensamma upplevelser de ska åstadkomma tar ut varandra.

Tålamod; tålamod. Snart är det vi igen. (Och nästa söndag kommer dessutom Isabel med.)